JUBELFEST PÅ SUNDBYHOLM!
Nu har det äntligen hänt, det som vi sedan T-Ford Klubben bildades väntat på i 50 år! 50-årsjubileet! Festens inramning framgår av ovanstående bild, fastän inte riktigt, ty slottet eldhärjades delvis på 1770-talet. Men till all lycka har det reparerats och dessutom försetts med både vatten och avlopp, så nu fungerar det bättre än slottet i Versailles på 1700-talet. Till palatset och dess anläggningar anlände den 12/8 förväntansfulla klubbmedlemmar.
En del eftersläntrare kom påföljande förmiddag. Här skulle rallas och firas! Rallyt ja! På grund av brister i vägbeskrivningen fick deltagarna ypperliga möjligheter att bese trakter de inte alls hade för avsikt att besöka. Men strunt i det! Att köra T-Ford är en lycka, och nya intryck är stimulerande. Ingen förirrade sig dock så långt, att man träffade på kameler eller isbjörnar. Klubbmästaren hade illfänats med att upprätta en del kontroller med prov.
Det första innebar, att man på tio meters håll skulle bestämma avståndet mellan ett par pinnar, som man skulle köra mellan. En funktionär flyttade den ena pinnen efter den tävlandes direktiv, och sedan gällde det att med en så snäv marginal som möjligt köra mellan pinnarna.
Var avståndet mellan Forden och pinnarna 0 - 2 cm fick man 10 poäng. Någon körde omkull bägge pinnarna och borde då ha fått 20 poäng, 10 för var sida, eftersom avståndet var noll. Men tror ni det gick? Icke! Och den försiktige general, som hade en halv meter tillgodo på var sida blev heller inte belönad. Är detta rättvisa?
Nåväl, man hade inget annat val än att plågas vid nästa kontroll, som låg vid Bribos Veteranbildäck. Och där ja! Inkvisitionens sträckbänkar och andra pinoredskap var inget mot den infernaliska cykel man skulle grensla.
Styrde man åt höger gick hjulet åt vänster. Dessutom var den glapp i styrningen som snäckan på en skrotfärdig 50-talsbil. Två poäng för varje cyklad meter. Det var inte generöst! Att falla på mållinjen är ett begrepp inom sportvärlden, men att dratta omkull på startlinjen var här en realitet.
Men man hade bara att kämpa vidare. På torget i Torshälla låg nästa kontroll. Man skulle fiska, men inte fisk, och det var ju ku-fiskt (haha, jag skall förklara ordleken vid ett senare tillfälle)! Nu skulle man med ett metspö med en tyngd i änden av reven lirka tyngden på råttfällor så de slog igen och man kunde fiska upp dem i bilen.
Här gällde det att till fullo hålla sig i sin fålla och inte i fyllan falla i fällan. Då fick man inga poäng.
Tror ni prövningarna var över nu? Nä,nä! Vid Strömsholms Slott skulle man från bilen slänga golfbollar i plasthinkar. Det är otroligt, hur golfbollar studsar ur hinkar, om man råkar träffa dem. Efter avslutat prov kunde man höra följande dialog mellan en av de tävlande och funktionären.
- Hörrödu, kandu inte ge mej nåra poäng till, du får tie spänn för varje?
- Nix!
- Jamen tjuge då?
- Sällan pinkar de döda, jag är omutlig!
Tänk att en del människor har så lite samvetsflexibilitet! Här insåg den tävlande, att morötter inte hjälpte, han måste ta till piskan! Med ögon som streck likt en huggorms och med en eldig blick som skulle kunnat svetsa hål i en pansarplåt borrade han stint blicken i funktionärens ögon och väste hotfullt:
-Hörrödu, jag vet var du bor!
-Jamen det var ju trevligt, då kan du komma och hälsa på nån gång!
Den tävlande var fullständigt desarmerad! Varken morot eller piska hjälpte, och ett tredje alternativ gavs icke. Med värdighet, ehuru något skamfilad, hastade vederbörande till målet i Sundbyholm. Men tji fick man. Målet var nått, men ett prov återstod. Med ett lod hängt på kylaren skulle man pricka in en alldeles för liten måltavla, som låg på marken. Man kunde ju ha fällt upp huven för att kika genom motorrummet förstås, men sådana genialiteter kommer man på alldeles för sent, och det kanske hade ansetts som fusk, och fusk är ju inte tillåtet, när någon ser det. Detta är en samvetsfråga, men samvetet är i regel så dåligt förut, att lite fusk gör varken till eller från.
Efter målgången gick deltagarna till sina rum för att tvätta damm och oljestänk ur ansiktet och ta på bästa gåbortskostymerna resp. -klänningarna. En trio spelade alldeles levande musik från trappan på slottet. Man smuttade på välkomstdrinkarna och så vidtog medalj- och prisutdelning. Till och med jumboplaceringen belönades. Bussigt, tycker jag! Sedan vidtog middagen. Carl Johan, Bengt Joel med flera höll tal. Adrian sjöng solo, och alla sjöng ur det häfte, i vilket Håkan Stenberg författat flera fina texter. Jag tänkte plinga i glaset och framföra följande:
"- Ärade festdeltagare, jag skulle vilja framföra en betraktelse, vilken jag grundar på trenne premisser:
För det första: Nemo cantat sobrius, det vill säga ingen sjunger nykter. För det andra: In vino veritas, d.v.s. av barn och.....ja, ni vet, och för det tredje: Sången ädla känslor föder. Den enda logiskt giltiga deduktiva slutsats man kan dra av dessa premisser är, att vi dricker för sanningens och de ädla känslornas skull. Skål!"
Men jag plingade aldrig i glaset, ty därtill var det inte påfyllt tillräckligt många gånger.
När stämningen var så hög, att man inte hörde vad bordsgrannen sade, började dansen. Själv dansar jag aldrig efter det tillfälle på en firmafest, då jag i berusat tillstånd inbillade mig att jag kunde dansa och massakrerade fötterna på chefens sekreterare. Efter kirurgiska ingrepp kunde hon efter bara någon månad gå riktigt bra igen. Nej, att dansa är inte min nisch, och min enda styrka är att jag känner mina svagheter.
Ingen glädje är dock beständig, och frampå småtimmarna var det dags att natta sig.
Nästa morgon vaknade man något dämpad och försökte komma ihåg vad man kvällen före inte borde ha gjort och borde ångra vad man hade gjort, ty det brukar man nästan alltid göra vid sådana här tillfällen. Framåt förmiddagen började de blodsprängda ögonen bli allt vitare, och till och med en viss aptit infann sig.
Efter frukosten var vi ett gäng som skulle åka till Vängsö flygfält, dit vår reservdelsmästare Alexander Engström inbjudit oss. Vägen dit var smal och krokig, och snart blev det en lång bilkö bakom oss. När en del körde om vinkade de glatt, medan andra såg bistra ut och sträckte upp ett finger som om de hade slickat på det och ville känna efter, från vilket håll det blåste. Dummisar! Det vet man väl när man åker bil, att det alltid blåser framifrån! Det kallas fartvind. Det vet väl vi, som åker öppet!
Nåväl, när vi kom fram, tog Alexander emot oss och hälsade oss välkomna, och vi åsåg en flyguppvisning, där man gjorde loopar, rollar, spinn eller heter det spinnar, fallande löv och immelmannsvängar.
En pilot körde rakt upp, stannade motorn och lät planet backa, det vill säga falla baklänges rakt nedåt. Man släppte ut rök och ritade tecken i skyn. Ja, det var en upplevelse!
Men nu skall jag inte trötta er med fler händelser, ty det finns inga fler att tala om. Alla deltagare kom hem välbehållna, utom Åke Johansson, som fick vevstakshaveri (på bilen), Ragnar Fors som fick fel på bakaxeln (också på bilen)
och Bengt Romare, vars 26:a fick något fel undertill på motorn, för det var på marken under den som hans codriver (kofösare (egen översättning)) låg och oljade ner fingrarna. Nu får bilderna säga mer än tusen ord plus de ord som finns i bildtexterna.
Karl-Erik Söderberg
Redaktören i sitt rätta element...
Ordförande ger presskonferens!